Kontakt i gryningen

Särskilt vad gäller kontakt med vissa nära och kära som lämnat, då är gryningen perfekt. Idag kände jag för ett “samtal” med min far som lyckats överraska mig ordentligt efter sin bortgång. Då kändes det nästan som trolldom, men allt eftersom åren gått har jag vant mig. Det började efter en information om att han gått över regnbågsbron, som jag fick en sen kväll. Följande morgon satte jag mig i bilen och körde i snöregn och halka de dryga 300 km till staden där han bodde/hade bott.

Körde in i staden och såg en busskur helt upplyst trots skymning och oväder. Där stod en kraftig ung man i blå skjorta och så riktigt “lyste”, som min far på sina ungdoms-foton. Och plötsligt hör jag hans röst “Du är ju sen som alltid, jag har väntat länge” – han ler och glider uppåt, som i en silverstråle. Sedan dess tror jag fast på något positivt efter detta liv. Det blev punkten när jag verkligen började uppskatta och använda min mediala sida. Riktigt övertygad blev jag först nästa dag när hans kista öppnades, så jag skulle kunna ta avsked – där låg han in sin blå skjorta och jag kunde nästan svära på att jag såg ett leende.

Det är inte så att man kan föra samtal i vår mening, mer att få svar på frågor med ja eller nej vid ett seansbord, att man plötsligt hör bekant musik, hör ett namn och får en hand på sin axel. Tecknet kan också vara en bekant doft eller man ser bilder i en kristallkula. Det kan dröja ett tag innan kontakten är etablerad och den sker alltid på andens villkor. Själv hör jag alltid melodin “Sailing” när min far känns nära.

Med himmelskt ljus och kontakt med andra dimensioner…