Det doftar redan höst

Det doftar något alldeles speciellt när hösten närmar sig. Kanske minnen från barndomen med nyslaget hö. Inom mig ser jag fortfarande ut över fälten och minns också min fars duvslag och hans älskade vita duvor. De kom alltid hem – själv har jag bestämt mig för att om några år komma hem till skogarna i Värmland. För mig är det något alldeles speciellt med det landskapet – tänker sagor, tänker också på författare som Selma Lagerlöf, Nils Ferlin och Gustaf Fröding. Landskapet har haft många författare i den värmländska berättartraditionen under åren.

Jag lärde mig tidigt det mesta om skogens växter. När jag växte upp bodde jag ju i Värmlands “djupa skogar” med en far, som jag väl ärvt “skogstokigheten” ifrån. Kan bara kalla det så – fick redan som liten följa med min far i skogen och lära mig allt om vilda djur och växter. Vilka växter, inte bara svampar och bär, som var ätbara och vilka som var giftiga eller bara oätliga.

Bäst av allt var att höra alla sägner om tomtar och troll, älvor, skogsrån och många andra skogsandar. Naturligtvis också vilka skogsväsen som var goda eller onda som Pan med sin flöjt.

Det är tack vare närheten i naturen, som jag också märkte min så kallade mediala sida – när jag såg och hörde sådant som andra sa var inbillning. I naturen är väggarna mellan världarna tunna. Lite lustigt att det sägs att “I Värmland är ingen själavård möjlig, hälften är mytomaner och resten är poeter.”

“Var får di allt ifrå?” säger man om författarna. Jag själv känner mig trygg med det mediala och förmågan att förmedla budskap från andra sidan, så du kan fråga mig om det mesta. Tryggheten kommer säkert från både familj och natur. Lång erfarenhet har fördjupat förmågan.

Med ljus och kärlek från Laura