Älskade deckare..

Jag och många med mig älskar deckare. Hur kan ond bråd död få en att öppna en bok och sträckläsa? Vi kan bara inte få för mycket av det onda. hur konstigt det än låter, så ger deckare tröst. Det är ingen tillfällighet att deckarförsäljningen ökar i kristider och lyser upp sjukhusvistelser. Innehållet med hot och gåtor och farligheter blir representativt när den egna tillvaron känns oroande. Men deckare ger ett symboliskt löfte om ett lyckligt slut. Det är en läsning som lovar trygghet och slutar lyckligt-

Naturligtvis är deckaren en förströelse, där under täcket som gör tillvaron lite mer spännande. – Men det finns också en fascination för det hemska. Vi får bekanta oss med det mörka hos människan. Och genom böckerna få utlopp för de mer förbjudna sidorna hos oss själva, i hemlighet. Undrar om det är samma sidor, som får vissa att intressera sig för svart magi. I en deckare finns det iallafall mycket vi kan identifiera oss med. Vi känner delaktighet med offret och tycker synd om oskyldigt misstänkta. Sa känner vi oss smarta när vi identifierar oss med bokens super-kommissarie.

Jag måste medge att jag är ganska svag för gamla mysdeckare som Maria Lang eller Agatha Christie. Eller som Jan Mårtensson, som skriver om antikhandlaren från Gamla Stan. Det har hänt en otrolig förändring i genren de senaste 2 decennierna. En del av de senare kvinnliga författarna har gett hela genren ett språk som hanteras med finess. Relationerna har också blivit mer levande. Men deckarna har också blivit mer bloddrypande. Ibland känns det, som det är för mycket av det onda med bestialiska seriemördare. Då kan jag längta efter en riktigt mysig, gammaldags deckare.

Varmaste hälsningar från “bokmalen” LAURA